På Söderbackas (Sörbackas) ägor i Hajoms socken, Marks kommun, ligger en ryggåsstuga byggd i mitten på 1840-talet. Den var permanent bebodd fram till början av 1930-talet. Därefter hyrdes torpet ut under åren fram till 1994. Torpet ägs idag av min brorson Pontus Johansson, Söderbacka. Det bevaras och underhålls fortfarande i ursprungligt skick.
Det började med att en faster till min farfar, Christina Pehrsdotter (f 1824), träffade artilleristen vid Kungliga Göta Artilleriregemente i Göteborg, Berndt Johansson Lund. De gifte sig 1843 och året efter flyttade Berndt till Sörbacka där Christina bodde. De fick ett stycke mark, sannolikt mest sly, av Christinas far Pehr Nilsson som då brukade Sörbacka. Där byggde de sin ryggåsstuga dit familjen, som vid det här laget bestod av föräldrarna och två barn, flyttade. Mycket arbete lades ner på att svedja och odla upp marken runt stugan. De fick sedan ytterligare fem barn i torpet men tre av barnen dog i tioårsåldern av mässling. Två av deras barn som växte upp var Anders (f 1854) och Hanna Lovisa (f 1860).
Anders Berndtsson Lund levde hela sitt liv i Svedjan. Det är han som i folkmun gett stugan dess namn, Berndtssons stuga! Anders blev faderslös 1870 och i stugan fanns i slutet av 1870-talet, förutom Anders, hans mor Christina samt lillasystern Hanna Lovisa. De två storasystrarna Johanna och Anna hade nu flyttat till Göteborg.
Det finns många berättelser om Anders. En del är nog sanna, en del är säkert skrönor. Nedan följer några av dem:
Anders led som ung av svår värk och kom till lasarettet i Borås för vård. Eftersom han var medellös beviljades han hjälp av sockenstämman för kostnaderna. Enligt beslutet skulle han få hjälp med ditresan, vård i två månader samt hjälp med hemresan ”om sådan skulle bli nödvändig”. Dog man vid den här tiden på lasarettet begravdes man också där. Men Anders tillfrisknade och fick därmed också hjälp med hemresan!
Anders gjorde sig känd som en rejäl arbetare och anlitades för dagsverken runt om i bygden. Men sliter man hårt så äter man också därefter, något som bönderna visste när dagsverkaren Anders hjälpte till. Vid något tillfälle kom en fiskhandlare till bygden och Anders skaffade färsk sill i större mängd. Mor Christina kokade sillen i stora grytan och Anders åt, enligt egen kanske något överdriven utsago, vid detta tillfälle 70 sillar…
Mor Christina dog sommaren 1899 och Hanna Lovisa bodde inte kvar i torpet. Anders blev därmed ensam i sin stuga och kände behovet av en livskamrat.
Det finns flera berättelser om hur Anders försökte finna en partner. Han lär ha haft utseendet mot sig och därför var det inte helt problemfritt. Vid ett tillfälle gjorde han ett försök hos Ida i Bonared, Hyssna, någon halvmil från torpet. Lösmanschetterna var visserligen nytvättade men inte strukna eftersom det i Berndtssons stuga saknades strykjärn. Och segelgarn fick ersätta manschettknapparna. Detta blev nog för mycket för Ida och Anders fick nobben.
Vid ett annat tillfälle tyckte skräddaren i Slätthult synd om Anders och satte för hans räkning in en annons i tidningen under ”bekantskap sökes”. En dam blev nyfiken och svarade på annonsen. Anders, nu med ros i knapphålet, gick den milslånga vägen till Skene järnvägsstation för att möta den tilltänkta. Damen ifråga, likaså rosförsedd, steg av tåget men när deras blickar möttes vände hon tvärt på perrongen och steg på tåget igen. Man kan ana att det var med tunga steg Anders vandrade åter över Skeneskog till ensamheten i torpet.
Det sägs att det var ett par grannflickor som slutligen förmedlade kontakten med den 13 år yngre Maria Josefina från Hillared utanför Borås. Maria arbetade på en industri i Borås och kanske såg hon i Anders något mer än bara utseendet. Det blev bröllop i Borås den 8 december 1907. Anders har själv berättat att elaka människor sagt till honom att ”du blir inte gifter i denne kongens tid”. Nu hör till saken att just den 8:e dog kung Oskar II. Så Anders kunde stolt konstatera att dessa elaka personer visserligen fick rätt men ”hade bara kongen levat te klocka blett sex så hade dä vart gjort”. Så flyttade Maria in i Berndtssons stuga med lite möbler och annat och Anders, med förnyade krafter kan man förmoda, fortsatte att röja sten, lägga upp stenmurar och odla på den lilla mark som omgärdade stugan.
På våren 1931 dog Anders och hans Maria Josefina bodde ensam kvar i Berndtssons stuga ytterligare något år innan hon kom till ålderdomshemmet där hon dog 1944. Så tog det äkta torparlivet slut men stugan skulle bli kvar. Detta tack vare att min far och sedermera min bror med hustru som hyresvärdar underhållit torpet. Det blev fröken Brita Elmén, folkpartistisk riksdagskvinna från Göteborg, som från 1933 hyrde torpet. Så småningom kom även Britas nära väninna, Gulli Olsson från Borås, in som hyresgäst. Efter Britas död 1983 hyrdes torpet fram till 1989 av Gulli Olsson ensam. I ytterligare fem år var torpet sedan uthyrt för att därefter underhållas och bevaras av ägarna, Gunnel och Lars-Olof Johansson i Söderbacka. Från 2013 ägs torpet av deras äldste son, Pontus.